I snart 1 år så har det varit ett jäkla trotsande, speciellt för 4-åringen. 10-åringen är bara sjukt kaxig och skrikig (vilket jag känner mer och mer att jag också blir, inte kaxig men skrikig).
Jag är så sjukt less på allting och vad man än säger åt dem så skiter de högaktningsfullt i vad man säger åt dem. Jag är så less på att säga nej tretusen gånger utan att det hjälper. Ibland önskar jag att jag stod ut i en vecka och kunde totalt skita fullständigt i allt de säger och inte hjälpa dem med någonting…. undrar om de skulle förstå hur vi har det då?
Är vi så fullkomligt värdelösa som föräldrar eller är detta bara en sjukt lång fas? Kan inte minnas att Melvin hade dessa faser, han körde på sina 2-3v faser och sen var det lugnt innan nästa fas kom. Eller kanske blir det bara så mycket jobbigare i och med att den lilla busen konstant retas och bråkar med den äldre?
Självklart är de inte jobbiga hela tiden (totalt sett är det nog inte så stor % stök) men de där tillfällena när man vill fly byggnaden tar helt enkelt för mycket energi av en. När det går så långt att man vaknar på söndagen och faktiskt känner att vad skönt att man ska få jobba imorgon… då har det gått långt. Eller känslan över att hellre vara på jobbet eller iväg med jobbet än att vara hemma.
Jag hoppas verkligen det här går över snart. Jag undrar just hur länge man står ut innan man blir så galen som bilden ovan visar.
