För ett tag sen så var jag på en föreläsning om förlust/sorg, just där och då så gick jag mest med för att det var några på jobbet som ville gå. Kanske var jag inte helt mottaglig för budskapet och tankarna vid det tillfället.

För mig har en förlust alltid inneburit att någon dör. I den här föreläsningen så handlade det om att det kunde vara en förlust av ett husdjur, en vän, ett arbete, ja det kan vara så mycket.

Nu när jag faktiskt har förlorat någon så hade det varit intressant att lyssna på denna föreläsning igen, undrar om jag skulle tagit till mig det han berättade på ett annat sätt?

Att förlora en person som betyder oerhört mycket för en är tufft. Speciellt någon som betyder så mycket på olika plan. En person som jag bollat idéer och tankar med, någon som jag kunnat prata och vara väldigt personlig med, någon som är intressant och själv har kunnat berätta om sitt liv och saker som händer. Någon som på ett sätt är väldigt lik mig, dvs gillar att prata och är öppen och ger råd och får mig att tänka annorlunda. Klart det är tufft när personen inte längre finns kvar, och det är klart att jag någonstans hoppas att det kan bli delvis som förut.

Jag vet att jag kommer över den här jobbiga tiden, det kommer bara ta tid. Samtidigt är jag så tacksam för den tiden som var. Konstig känsla. Personen kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta.