Bild tagen från Pixabay där man kan låna bilder

Jag tycker alltid man får lite lätt “jag är världens sämsta förälder” känsla när man läser alla inlägg som delas ex på Facebook. Ofta läser jag inlägg och där står att gör inte si och gör inte så för då kränker du ditt barn. Såklart har de ofta rätt i det men ibland är det helt omöjligt att inte explodera och ta till monsterrösten… Jag skulle bli mycket förvånad om någon berättar att de aldrig tappat tålamodet helt och exploderat.

Vi har däremot bestämt oss för att bli lite mer toleranta, tänka lite mera innan vi blir förbannade, egentligen handlar det nog om att räkna till 10, tänka efter om det är värt att säga till/skälla/gnata och tjata. Gör barnet detta med flit eller är det liksom vi bara trött/känner sig dålig eller faktiskt utforskar vad han/hon klarar av?

Jag kan stolt säga att jag och Nicke inte fått ett enda bryt på 1.5 vecka (låter kanske inte så mycket men vi har stundtals haft det rätt surt här hemma) Vi har tänkt till, kommunicerar på ett annat sätt.  Nu kanske det låter som vi skrek på barnen hela tiden men det gjorde vi såklart inte, men just efter jobbet när det är stress, hunger och trötthet som dominerar så var det lätt hänt att det blev irriterat. Ni vet, den där helvetestimmen alla pratar om.

Nu försöker vi verkligen prata och diskutera och avleda och det funkar nästan alltid bra. Ibland så blir såklart någon (barnet) lite surt och vill inte göra som vi säger men då har någon av oss pratat och avlett och sen har det gått ganska så bra att ex lägga sig i tid.

Det är ändå skönt att läsa att man inte är helt ensam i att fullständigt tappa konceptet. Igår läste jag härliga Malins blogg och då det här inlägget.

Känner ni igen er i detta eller är ni alltid väldigt tålmodiga och pedagogiska?