Den här boken var så otroligt gripande, jag bara grät och grät. Det var så mycket sorg i boken. Det här var nog den av de Tsunamiböcker jag läst som grep mig mest, vet inte om det har att göra med att jag har barn själv nu… men den var så fruktansvärt sorglig. Dessutom var jag tvungen att sträckläsa den så jag släckte inte förrän 3.30 inatt. I boken dök även min mosters (inte riktiga moster men hon höll ihop med min morbror i massor med år) syster upp och hon hade en betydande roll i hela boken.

Betyg: 5/5 för att den grep mig så väldigt, brukar nästan aldrig gråta när jag läser böcker.

Handling lånad från www.adlibris.se

Omslaget till Malin Sävstams bok “När livet stannar” visar ett silversmycke hon fick av sina vänner när hon varit med om det värsta någon kan tänka sig – hon hade förlorat sin man och sina två yngsta barn i flodvågskatastrofen. På ett hjärta av silver som symboliserar mannen Mats vilar tre små silverbrickor med barnens namn ingraverade. Axel är sonen som överlevde tillsammans med Malin och boken är en berättelse om deras sorg och deras väg tillbaka till viljan att leva.
   Det är en upprörande och sorglig bok, skriven av en kvinna som fram till annandag jul 2004 hade levt vad hon själv kallar ett “prinsessliv”.  Också efter katastrofen är hon på många sätt priviligierad – hon har ett stort och resursstarkt nätverk av släktingar och vänner som sluter upp omkring henne på ett makalöst sätt. Den professionella hjälpen hon får är också oerhört betydelsefull, framför allt den som prästen Louise Linder ger under oräkneliga timmar av tröst, stöd och samvaro.

Men ändå. Ändå är Malin Sävstam en bräcklig människa som själv måste bestämma sig för att gå vidare i livet. 
  “Hur ska vi orka möta allt som är välbekant och som varit en del av vårt gamla liv? Hur ska vi klara alla möten med dem som kände oss när vi fortfarande levde?” tänker hon en vecka efter katastrofen. Två år senare kan hon allt oftare uppskatta den andra chans hon fått i livet genom att överleva.

Hur det gick till, hur hon och sonen genomlevde de två första åren efter katastrofen berättar hon i en ärlig, blottläggande och bitvis väldigt vacker text. Läsaren står bredvid henne och får på ett mycket ovanligt sätt verkligen vara med i sorgens alla stadier.