Annelie skrev ett så fint inlägg idag om bloggvärlden och vad den gett henne och även hur det stundtals är i bloggvärlden. Jag håller med Annelie i att bloggen har gett mig så mycket. Jag har bloggat i väldigt många år. Den här bloggen startades 2006 och innan dess hade jag en blogspotblogg som tyvärr är raderad (hade varit kul att importera alla de inläggen hit). I ganska många år så var min blogg bara för mig, sen bokade jag in mig på bloggminglet och började gå på Loppis event och då öppnade sig en ny värld för mig. En värld där det fanns massor med härliga människor. Jag kan säga som så att utan min blogg hade jag inte träffat två av mina bästa vänner. Bloggen har fungerat lite som sandlådan funkade när man var liten. Man träffar likasinnade och börjar prata och vips har man nya vänner och bekanta.

Det är “För en snällare bloggvärld” är ett bra initiativ av Loppi för klimatet har hårdnat. Det är mer påhopp och elaka kommentarer (jag har än så länge bara råkat ut för en och det var faktiskt 6 år sen). Men alla de större bloggarna känner nog av detta mer än jag. Sen är det också så att skriver man om lite mer kontroversiella saker så är det såklart så att man får fler kommentarer och kanske att folk med helt andra åsikter kommenterar, ibland inte så trevligt. Jag är lite snällare i mitt bloggande, där är jag och Annelie lite lika. Vi skriver inte om så kontroversiella ämnen 🙂

Annelie ställde också frågan “Är du en perfekt bloggare”?

Absolut, eller inte alls. Herregud, inte är den här bloggaren och bloggarens familj perfekta inte. Men allting kan jag inte blogga om. Vissa saker vill jag inte exponera för alla då den som det kanske berör inte vill att det skall finnas för allmän beskådan. Det är en känslig balansgång. Melvin till exempel vill sällan vara med på kort (därav finns han inte med så ofta längre). Felix den stackaren har inget val 🙂

Men inte är vi den perfekta familjen. Jag och Nicke bråkar och jag som är lite dramatisk brukar be honom flytta och det per omgående.. Melvin är ibland en sån där sexåring man kan läsa om med förskräckelse men allt som oftast är han faktiskt väldigt mysig och go. Felix är bara liten gosig och en busunge, men snart kommer väl även han i en utvecklingsfas och så vill vi sälja båda barnen på blocket 😉

Tror jag skall börja bjuda på lite bilder ur vardagskaoset och inte bara de här fina bilderna på glada barn. Kanske bjuda på bombnedslaget som skall vara ett vardagsrum (vilket i och för sig blir fint så fort jag kommer hem, jag har väldigt svårt för att det ligger tre miljoner prylar på golvet).

Som sagt var, mitt liv är inte rosenskimrande och ibland vill jag bara vinna på lotto så jag kan skaffa en liten lägenhet i stan och komma bort… Så tror jag de flesta känner då och då.

Hm.. ja nu blev det här inlägget lite svamligt så jag tror jag avslutar här 🙂