Läser om ett par som är inne i adoptionsprocessen men när de ringde för att få ett nytt medgivande så visar det sig att åldersgränsen ändrats i kommunen och nu är de för gamla. Fy tusan säger jag bara, vilken jäkla kalldusch. Visst om man ändrar åldersgränsen men då tycker jag att alla som redan är inne i processen skall få slutföra den. Hoppas verkligen att de överklagar och får det ändrat så de kommer få sitt barn.
Den frågan ställde jag i detta inlägg och ni får gärna fortsätta svara. Här kommer dock mina åsikter.
Jag måste säga att Cicki skrev mycket av det jag tycker. Jag tycker att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan och att om det är viktigt för dem så skall det heta vigsel/giftermål, de ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Det här med barn tycker jag också att de ska få skaffa, med tanke på vilka som sätter barn till världen nu så tycker jag att ett kärleksfullt homopar ska få skaffa barn likväl som ett kärleksfullt heteropar. Så tillåt insemination i Sverige för homopar/ensamstående. Precis det som gäller för heterosambos och gifta ska även gälla för homopar/gifta.
Vad gäller det här med adoption så tycker jag Sverige skulle kunna pusha för att även homosexuella ska få skaffa adoptivbarn men jag kan tänka mig att det är mycket upp till landet som man ska adoptera ifrån också. Man kan försöka påverka men det kan ju hända att det är de som bestämmer. Någon som vet?
Så mina åsikter förenklat är JA och JA på frågan ovan.
Gjorde just en marknadsundersökning om resor, vilken dum fråga de ställde, jag menar antingen är man förälder eller inte, har väl ingen betydelse om det är adopterade eller biologiska barn.
|
|
Surfar runt på Aftonbladets familjsida, har inte lust att läsa bloggar just nu. Hittar en artikel om en kvinna och man som adopterade 2 pojkar från Columbia och där mamman (framgår inte hur det var för pappan) aldrig fick moderskänslor för barnen, blev mest bara struligt. Idag har de dock mötts som vuxna och inte som familj.
Fy vad tragiskt, kanske kan det bli så när barnen är såpass stora som de här killarna var (ca 4 och 6 år). Men tänk att man vågar tala om en sån här sak. Hon måste mått fruktansvärt dåligt. Kan inte ens tänka mig hur det måste ha känts för henne och för barnen, de måste ju känt av det här hela tiden, under hela sin uppväxt.
Artikeln hittar man HÄR, hon har skrivit en bok som man kan hitta på Adlibris
