Ibland känner jag mig som en usel förälder. Jag vet att jag är bra på att säga till när Melvin gör bra och fina saker. Han är hjälpsam och kärleksfull och väldigt rolig. Men så gör han dumma saker, skriker och beter sig när det är fler barn med. Han gör inte alltid så men det känns som det är mycket högljutt här hemma på gården. Vi försöker prata med honom men då ser det ut som han inte lyssnar (fast det gör han oftast). Det är så frustrerande när han inte lyssnar. Inte på oss och inte på ex ledarna på fotbollsskolan. Har försökt förklara att han inte  behöver vara “områdets clown” som spexar och inte lyssnar.

Det märkliga är att på förskolan funkar allting bra. Där lyssnar han och det har inte varit en enda dag som jag frågat och de sagt att det varit en stökig dag, alltid bra dagar på förskolan.

Mitt motto blir nu att försöka uppmuntra allting bra. Givetvis säga ifrån om något inte är bra men inte älta det….

Jag hoppas verkligen den här utvecklingsfasen inte pågår alltför länge. Förstår att det händer en himla massa i honom just nu. Man märker hur hans kroppsbyggnad ändrats. Han är lång och har blivit mer normalbyggd (har alltid varit spinkig)… Han börjar förskoleklass till hösten och lämnar tryggheten på förskolan och sina älskade fröknar. Att han sen fick en lillebror som tar tid ifrån honom kanske också påverkar.

Men imorgon skall det bli en kanondag. Då blir han stor kille som han själv säger. Imorgon är hans 6-årsdag. Älskade fina unge.