Vill ni ha roliga tips på aktiviteter att göra hemma? Jag är en riktig experiment nörd, mina barn älskar också experiment, speciellt 4 åringen. Det som jag tycker är så fascinerande med just att experimentera tillsammans med barn är att höra deras tankar kring fenomenet. Vad de tror kommer att hända och varför. Utifrån ett experiment kan det bli väldigt långa samtal kring deras funderingar. Love it!

Att experimentera kan för små barn liknas med magi, de förtrollas och förundras över det magiska ting som händer. Att experimentera med vatten är något som barn älskar och oftast är det de allra enklaste experimenten som är mest uppskattade.

Jag tänkte dela med mig av lite inspiration till er för att genomföra de här två experimenten behöver du:

• Ett glas, tallrik eller annat att ha vatten i
• Kanel
• Vatten
• Diskmedel
• Ett gäng med nyfikna barn

Det första experimentet, doppa finger i vattnet utan att bli blöt är en riktig höjdpunkt! Jag brukar alltid börja med att låta barnen doppa fingret i vanligt vatten först för att verkligen uppleva skillnaden, därefter stoppar barnet fingret i vattnet med kanel. Vad blir skillnaden? Varför blir inte fingret blött? Hemligheten kring detta är experiment är att kanelen får vattenmolekylerna att hålla ihop man kan likna vattenytan som en ballong.

Nästa naturliga steg blir att experimentera kring ytspänning. Du börjar med att hälla upp vatten i ett fat, strör över kanel och tillsätter sedan en droppa diskmedel. Vad händer? Ytspänningen gör att kryddorna flyter ovanpå vattenytan. Man kan tänka sig ytspänningen som ett tunt skinn på vattenytan. När man droppar diskmedel på ytan så spricker ”skinnet” upp just där diskmedlet hamnar och utanför drar ”skinnet” ihop sig.

Är ni intresserade av att få mer tips om experiment som passar för barn i förskoleålder så håller jag till på http://blogg.loppi.se/sarianne där jag har en egen experimentskategori som fyllt på kontinuerligt.

Vänligen

Sarianne Segersten

Jag blir lite trött på att höra föräldrar som säger “ja, men vi gav Lisa/Tage/Fia/Hans bilar/dockor men hon/han lekte aldrig med dom…” sen när man frågar lite mer så får man höra att “dom blev bara ståendes i rummet”. Och så tror dom att det är genetiskt att flickor bara vill leka med dockor och pojkar bara vill leka med bilar, men dom har egentligen inte alls erbjudit barnen samma möjlighet att leka med bilar/dockor.

Föräldrar verkar tro att det räcker med att köpa leksakerna (eller vad det nu är) och sen låta dom stå där i rummet. Men man måste faktiskt som förälder visa barnen också att dessa leksaker är likvärdiga leksaker, erbjuda dom lika ofta som andra leksaker. Plocka fram bilen eller dockan lika ofta som andra leksaker. Lära barnen hur man leker med dom, för många barn kan bli osäkra hur dom ska leka med nya leksaker som dom inte är vana vid då måste man som förälder faktiskt visa barnen hur man kan leka med leksakerna…. senare kommer barnen på egna sätt att leka med dom.

Sen så är det ju så att man som förälder måste ta tag i detta för det kommer nog inte ske på förskolan eller hemma hos vänner. Och man kan inte räkna med att barnen själva tar fram leksakerna som står och samlar damm i ett hörn.

Förutom detta så tror jag att föräldrar inte tänker på alla signaler dom sänder sina barn. I leksaksaffären, vilken avdelning går man först till, stannar längst vid? Det sänder ju faktiskt signaler. När barnet fyller år, vilka ord väljer man när man beskriver den nya leksaken, vilket kroppsspråk har man, sånt påverkar faktiskt mer än vad man tror. För att inte tala om hur engagerad man är när man väl sätter sig ner och leker med leksakerna!

Så när föräldrar säger “Ja, men Kalle hade en massa dockor i sitt rum men ville bara leka med bilarna. Killar tycker om att leka med bilar mest, så är det bara.” så blir jag faktiskt lite skeptisk och jag tror inte att man kanske inte helt och fullt ut har gett Kalle möjligheten att verkligen leka med dockorna. Om inte annat så kanske Kalle har läst av vilken inställning föräldern har och vill bara leva upp till det föreställningen.

Gästbloggare var Rose-Marie med alias Bambi, här är en liten presentation av henne

I min blogg så kan du hitta en härlig blandning av vardagsbetrakelser, barnmode, barnuppfostran, reseberättelser, Odd Molly, genusdiskussioner och inlägg om psykologi.

Jag som driver bloggen är en 32-årig tjej som bor i Stockholm. Jag jobbar som gymnasielärare inom engelska och psykologi, men på fritiden så tycker jag om att baka, läsa, se på film och shoppa (gärna Odd Molly och/eller barnkläder).

Jag försöker hela tiden förnya bloggen så att det aldrig ska bli tråkigt och ni som läsare aldrig riktigt vet vad som kommer att dyka upp! Hoppas att du kommer att gilla bloggen!

Va skoj att få skriva i någon annans blogg!
Eftersom jag tror att många med små barn läser här så tänkte jag ger era några ord på vägen eftersom jag har stora barn. Ja, de är nästan vuxna faktiskt och den ena letar till och med efter egen bostad för att flytta hemifrån.

Jag är alltså fd. ensamma mamman. Jag har varit ensam med mina två härliga killar i 10 år och har numera en sambo sedan snart 5 år tillbaka. Jag har dessutom varit hemmamamma under en stor del av barnens småbarnsår och vet att bara man klarar att leva snålt så kan man ta hand om sina barn rätt länge i hemmet. Om man vill alltså…

Men nu till saken: Mina lillpojke fyller snart 18 och min äldsta har precis fyllt 19. Två barn tätt, helst samma sort, var önskemålet och så blev det. Sen var väl inte planen att vi skulle skiljas, men så kan det gå ibland. Jag ville ha barnen tätt eftersom jag ville vara hemma på heltid och ta hand om dem själv och då måste de ju ha en lekkompis. Det skulle helst vara samma sort så att de kunde ärva kläder och leksaker, så det vi kunde leva lite billigare. Jag ska väl tillägga att dåvarande make var helt och hållet med på noterna.

Jag har alltså varit tillsammans med mina barn i stort sett dygnet runt de första 5-6 åren av deras liv. Å vet ni? De är helt normala ändå! Man har ju fått en del skit och läst undersökningar som säger att hemmabarnen inte är lika sociala som dagisbarnen och att de har svårare att ta för sej i skolan och långsammare inlärning osv. Jag kan väl säga att jag inte tror på de där undersökningarna något vidare… båda killarna har haft höga betyg och den yngste gick ut nian med MVG i ALLA ämnen. Däremot tror jag att alla människor är unika och att vi föräldrar ska lägga oss i nästan allt våra ungar pysslar med. Det är vår plikt att vara besvärliga föräldrar helt enkelt.

Jag har pratat väldigt mycket med mina barn. Om i stort sett allt. De har fått ta del av vår ekonomi och vetat varför de inte kunnat få det ena eller det andra. De har varit med på möten, konferenser och banketter – lärt sej att bete sej bland folk och sett att alla är olika men ska accepteras och respekteras ändå. Just att prata tror jag man glömmer lite när barnen blir äldre, men då är det ju ännu viktigare! Att lägga sej i deras liv när de stänger in sej eller surar.

Vi har haft rejäla tonårskriser här hemma och då har det hänt att jag hämtat dem i skolan för att ta ledigt resten av dagen och bara mysa med en i taget och ha tid att PRATA. Har de vägrat, har jag envisats. Några år senare har yngste sonen sagt att jag gjorde helt rätt. Tänk vilket betyg till mej som mamma! Jag var en påstridig morsa och det var tydligen helt rätt.

Så mitt råd till dej som fortfarande har lite mindre barn är att ta vara på tiden! Barnen blir stora så fort, så passa på att göra saker med dem under hela deras uppväxt för att skapa en stark relation. Det räcker inte att vara aktiv mamma eller pappa under 18 månaders föräldraledighet, man måste vara ännu mer aktiv när de blir äldre. De där 18 månaderna kommer de inte ihåg, men den där picknicken under köksbordet när de var 5 eller tältnatten när de var 14 – DEN kommer de ihåg! Det behöver ju inte vara stora, avancerade eller dyra grejer. Man kan cykla iväg och tälta en natt, ha picknick under köksbordet eller maskerad i vardagsrummet. Roliga saker att minnas. Skapa minnen tillsammans. Å prata, prata, prata.

När barnen börjar trassla i 13-årsåldern är den tidigare kommunikationen guld värd. Man kan lixom inte börja lägga sej i då, för då blir det lite konstigt. När det var som värst bestämde vi tillsammans att vi skulle skaffa en hund, men det gick inte om familjen var osams och stämningen tråkigt. Då skulle en liten valp må dåligt hos oss. Så första uppgiften var att alla skulle må bra och att hemmet skulle bli harmoniskt och detta var vi ju tvungna att fixa tillsammans. Sen skulle det ju samlas ihop pengar också, en hund är dyr! Det här projektet svetsade oss samman på ett helt nytt sätt och löste nästan alla knutar. Hunden som sedan kom in i familjen är nu det finaste och mest värdefulla vi har.

Nu är alltså killarna flygfärdiga och jag kan stolt säga att jag haft en god karriär som morsa! Mina viktigaste verktyg har varit tid, kommunikation och magkänsla. Att våga gå emot strömmen, vara besvärlig och prata om jobbiga grejer – det är sånt vi föräldrar får stå ut med. Det är lixom vårt jobb…

Nu börjar MIN tid! Lycka till med era små barn och se fram emot ett härligt liv när de blivit stora. Alla föräldrar gör så gott de kan, men inget är så bra att det inte kan bli bättre och goda råd är aldrig dyra. Ha ett fint liv och hälsa gärna på inne på min blogg  🙂

/Marlene – fd ensamma mamman
http://fdensammamamman.blogspot.se/

Jag tog tillfället i akt då jag såg att Anna sökte en gästbloggare på sin blogg under tiden hon och sonen Melvin skulle på semester till härliga Turkiet. Tänkte att det kunde vara kul och dela med mig av min resa då jag och Anna genomgått samma operation. GBP, förminskning av magsäcken. Jag känner Anna genom förskolan, då min dotter går i samma grupp som Melvin på Mölnboskogens förskola.

Caroline heter då jag och är närmare 30 år, har 2 barn i åldrarna 5 och 3. Båda barnen går på Mölnboskogens förskola. Jag bor i närheten av Mölnbo med min karl och barnen förstås. Jag har större av delen av mitt liv varit överviktig. Men den kraftiga övervikten (fetman) kom innan barnen, stillasittande  och MYCKET god mat gör att man ökar i vikt och dessutom var det ju inte till en fördel att ha det i generna heller. Jag hade egentligen inga fysiska problem med att vara överviktig jag kunde gå mil om jag ville. (vilket jag inte gjorde). Depression är vanligt när man är överviktig man har ingen lust till något. Jag vill påstå att fetma är en sjukdom precis som vilket annat missbruk som helst. Men den diskussionen går jag inte in på, utan där tycker vi olika och får tycka olika.

När jag år 2006 plusade på stickan vägde jag in mig på MVC på 120 kg. Alltså på ett BMI på ca 48. MVC sköterskan påpekade förstås detta extra! Det var i samband med graviditeten som jag började må dåligt. Visst visste jag att jag var kraftigt överviktig, men att någon VARJE gång jag var på MVC besök påpekade detta gjorde att jag trycktes ned ordentligt i skorna. Jag fick höra att jag kommer få en stor bebis i och med att jag var så kraftigt överviktig m.m. Fick springa på extra kontroller och även göra en glykosbelastning. Jag gick upp sammanlagt 4,5 kg under denna graviditet. Ut kom en liten tjej på 2980 g den 7 mars år 2007. Så speciellt stor var hon inte! Mellan graviditeterna gick jag ned ganska så mycket då jag tog mig till en cambridge konsulent. Sedan åt jag lchf när jag ätit soppdieten i 6 veckor. Gick ned ca 20 kg med sopporna. Men minns inte vad jag vägde riktigt när jag andra gången blev gravid. Men jag tror att jag låg kring 80-85 kg och det är ju fortfarande mycket om man är 157 cm lång. Men det jag kommer ihåg var att jag mådde väldigt dåligt av att väga mig och slapp faktiskt denna gången väga mig under MVC besöken vilket var en lättnad. Men under denna graviditet ökade jag mycket i vikt! I slutet av den andra graviditeten upptäckte de att den lilla bebisen låg i säte åt fel håll och dessutom på sniskan. Så det blev till att få en tid till förlossningen för vändningsförsök, vilket blev ett misslyckande. Enligt den ena läkaren så hade jag för mycket bukfett som gjorde att det var omöjligt att vända den lilla i magen. Men när den läkaren hade provat 2 gånger att vända så kom den in en annan läkare som sa att det gå inte att vända p.g.a att placenta (moderkakan) låg i vägen. Men än en gång fick jag höra att jag var fet! Jo tack jag vet det hade jag lust att svara! Men jag fann mig inte! Gick hem med en tid för kejsarsnitt. Ställde in mig på att det kommer gå bra men jag kände att jag blev snuvad på en förlossning då jag såg fram emot att äntligen få föda! De är ju nämligen en av de bästa händelserna man kan vara med om! Men efter detta kejsarsnitt år 2009 blev jag ordentligt deprimerad, ont, hjälplös, fet m.m. Då började tankarna komma om att söka hjälp för övervikten. Men jag ville inte ha dietist hjälp! Har bantat många gånger förr, visst jag har gått ned i vikt MEN inte lyckats hålla det! Jag gick i mina tankar själv men till slut tog jag steget och tog mig till vårdcentralen som då låg i Mölnbo. Kari fick jag komma till. Sa till henne att jag behövde hjälp med min övervikt, javisst ska jag hjälpa dig med det svarade hon. Tackade nej till dietist hjälp och sa att jag ville ha en GBP operation. Och hon skickade en remiss. Detta var i mars 2010. I början av juni 2010 fick jag tid för gruppmöte (info om själva operationen) på Södertälje sjukhus. I september 2010 fick jag komma på enskilt möte där jag fick Ja! Jag kunde inte vara gladare! Jag kan fortfarande minnas den där känslan när jag fick klartecken för operation. Jag vägde i september 2010 hela 127 stadiga kilo. I december fick jag komma på inskrivning och redan då hade jag börjat med soppdieten självmant. Hade bestämt att jag skulle ned de där 27 kilona innan operationsdagen. (Eftersom jag fått för mig att jag ville väga 100 kg innan operation) Sköterskan Birgitta som jag träffade tyckte att jag kunde börja med soppdieten efter jul men jag hade ju som sagt redan bestämt mig. Så jag åt dessa soppor i 6 veckor innan operation. 17 januari 2011 var det dags för operation. Då vägde jag in mig på 102 kg. Kände mig misslyckad som snubblat på mållinjen men sköterskorna var nöjda och huvudsaken var väl det. Blev inskriven på ett rum, fick heta sjukhuskläder på mig och snygga stödstrumpor. Fick ligga i en 3 sal med en medelålderskvinna och en yngre man. Kvinnan var först ut för att bli opererad. Och jag blev sist i “kön”. Operationen tog längre tid än de väntat sig då jag hade endel sammanväxtningar i magen. Men jag slapp iallafall öppnas upp. Veckan som följde var ganska jobbig i matväg. Man mådde illa, man skulle ha i sig en viss mängd flytande kost för att få komma hem. Ont kan jag väl inte riktigt påstå att jag hade inte i magen iallafall. Men den andra dagen efter operation var hemsk! Gasen de fyller buken med under operation stiger och gör så att man får ont i axeln och nacken! Satan i gatan, den natten sov jag inte många minuter, jag traskade omkring i korridoren med en vetepåse på axeln. Och väntade på att morgonen skulle komma. Och framförallt väntande man på att kunna släppa väder 😉 För det skulle vara det enda som skulle göra att det släppte av lite. Smärtlindringen hjälpte nämligen inte mot de. Men den tredje dagen fick jag ÄNTLIGEN åka hem! Väl hemma var det bara att försöka få i sig alla mål man skulle ha i sig. Men det fungerade väl ganska bra ändå! Men än idag vill man inte äta soppa och jag tvivlar på att jag någonsin kommer äta det igen, inte släta soppor iallafall! 🙂

Idag är det 1 år och 8 månader sen jag gjorde denna operation. Jag är mer än nöjd! Och ångrar mig inte en sekund att jag tog beslutet att söka hjälp för min övervikt! Fick tillbaka mitt liv känns det som! Har idag gått ned 68 kg. Skulle kunna skriva hur mycket som helst men som sagt då kommer det bli en hel roman på Annas blogg och det tror jag inte riktigt är meningen med att vara gäst i en annan persons blogg 🙂

Såhärmed tackar jag för mig och ett STORT tack till Anna för att jag fick äran att gästblogga åt dig! 🙂

Kramar från Caroline