Läser på “Allt om barn” att nya trenden är att fotografera sin gravidmage, kikade på bilderna som fanns och vilka fina foton. Jag önskar att jag också fick sån där fin gravidmage, dessvärre är jag ju väldigt tjock så jag blev bara “gravidig” nedanför brösten, där gick det ut sådär fint men sen var det valkmage ändå typ nedtill. Jag vet att jag ju kan göra något åt det, vore så härligt att få sån mage.
Ni som är gravida, skulle ni kunna tänka er att fota er mage hos fotograf?
Såg att de sökte folk som ville skicka in sina berättelser om hur det var att få prematurbarn, jag övervägde inte ens tanken fast Melvin faktiskt är prematur om än inte så mycket. Nu såg jag att de fått in en berättelse, den familjen hade också en tillväxthämmad bebis men den lilla tjejen vägde bara 703 gram, 1 kg mindre än Melvin. Jag kan inte ens tänka mig hur liten hon måste varit. Den minsta bebisen på vår neonatal (Huddinge) var en kille på 1kg och han var liten.
När jag läste artikeln nämnde pappan en sak som jag också tänkte på och det var att det positiva var att han hade känt sig lika mycket värd i början, det kan jag förstå, jag antar att även den här tjejen fick sondmatas och då får ju pappan närheten till bebisen också, samt att man ligger mycket bröst mot bröst med bebisen för att den ska känna värme och i mammans fall för att hormonerna ska komma igång och producera bröstmjölk. En annan positiv sak för oss var att vi ju faktiskt fick tillfällig föräldrapenning båda två under hela tiden Melvin var inskriven på sjukhuset. I vårt fall blev det totalt 6 veckor även om Nicke jobbade 1 av dessa. Vi var ju bara på sjukhuset i 2 veckor men vi fick ju hemsjukvård under tiden Melvin var inskriven. Som jag förstått nu efteråt så är det här olika från landsting till landsting för våra kompisar som också fick en liten liten kille hade inte alls den här möjligheten. Vi sa till dem att söka det här men det gick inte igenom för pappan (vet ej hur det var för mamman). Nu var nog inte K inskriven lika länge som Melvin då han åt ordentligt och växte himla fort … men ändå.
Ni andra som fått prematurbarn, hur har ni upplevt det hela och fick ni båda tillfällig föräldrapenning?
Blev lite nyfiken med tanke på inlägget nedan. Har ditt barn ett ovanligt namn? Hur kom ni på/valde det?
Nästan varje år kan man läsa om föräldrar som vill ge sina barn lite udda namn (minst sagt) och hur de får avslag, jag minns för några år sen, då var det några som ville ge sitt barn namnet zljflksjfkdljflsdjlfjljf men det skulle uttalas som något mer normalt (typ så konstigt var det). Vem minns inte de som ville ge namnet Metallica (som jag tror de fick igenom tillslut). Nu läser jag om föräldrar som vill ge sina barn namnet “Skrot” och “Tomhet”, vad är det för namn. Om man tänker på vad det betyder så känns det ju helt absurt. Andra namn som däremot blivit godkända men som är lite udda är;
Sailor (11), Twilight (12), Pontiac (6), Hjort (19), Älva (120), Katt (8), Peace (11), Lorry (8), Spider (1), Sugar (1) och det som jag tycker är nästan konstigast Tuttan (83). Innanför parantes är hur mångas om har namnet.
Kändisar är ju annars rätt bra på lite udda namn ex
Lena PH : Noa Månfare
Regina Lund : Wiggo Love Linblå
De utländska kändisarna är inte sämre de, orkar inte ta upp några exempel men ni känner säkert till några med udda namn.
Den här kvinnan tycker att förmödrar ofta har sämre kontakt med sina barnbarn, läs artikeln här. Hos oss är det nog så att mormor har en närmare relation än farmor, detta pga följande;
Farmor bor ungefär 3 mil bort och har ingen bil men hon älskar sitt barnbarn men träffar honom max 4ggr/månad. Hon ringer ofta och lyssnar hur det är och vill veta vad de sagt på BVC. Att hon inte träffar honom oftare beror ju på att vi inte åker dit eller hon inte kommer hit (via knöggliga kommunikationer).
Jag tycker om min svärmor men ställer ändå inte frågor till henne, för mig känns det mest naturligt att lyssna med min familj. Jag tror att om det är så som jag har det så blir det mer naturligt att man har mer kontakt med mormor. Hade det varit så att min mor bott 100 mil bort så hade jag säkert ringt henne och ställt frågor men givetvis hade jag säkert umgåtts lite mer med svärmor om hon bott i samma kvarter, hon hade ju kommit över oftare och Melvin blivit mer van vid henne.
Som tur är så är Melvin (än så länge) öppen och glad och inte blyg för andra människor. Hade det varit så hade det kanske känts jobbigt för svärmor de gånger vi ses. Får bara hoppas han inte blir så.
Vad tycker ni i frågan, upplever ni det ungefär som mig eller har ni helt andra erfarenheter?