Pappor på MVC

Läser i Allt om barn att 85% av alla pappor följer med till MVC trots att det inte är lagstadgad ledighet att följa med. Nicke var inte med mig på något av mina MVC besök, det hade varit roligt om han följt med och lyssnat på hjärtat första gången men dessvärre jobbar han på ett arbete där bara 1 person får vara borta varje dag dvs är någon sjuk är det typ kört att vara ledig. Är det något superviktigt som nu när vi ska till Astrid Lindgren med Melvin då kunde han ju ta ledigt men jag tror inte ens Nicke vill höra med sin arbetsgivare om han får vara ledig vid MVC besök om det blir aktuellt igen. Dock var han med på alla Ultraljud utan det sista när tillväxthämningen upptäcktes då var som tur var min mamma med.

Egentligen är det rätt sjukt att man inte vill/törs höra med sin arbetsgivare om man får gå med på MVC besök. Jag menar går man i närheten av jobbet är man kanske borta max 1 timme. På min arbetsplats så har de aldrig klagat vilka konstiga tider jag än gått på MVC.

Ska nog pusha för att Nicke följer med några gånger nästa gång.

By the way, inatt blev det bara 1 nappning och sen sov lillgrisen som en knockad 🙂 hans förkylning är lite bättre idag tror jag. Det rinner fortfarande ut ur näsan men ögonen är inte lika klibbiga. Blir en tur in till stan idag (Södertälje).

Tystnad istället för rakt på sak

Ibland kommer man på saker man varit med om när man läser artiklar på nätet exempelvis läser jag om en kvinna som var på ultraljud och hur det blir tyst och massa olika människor kommer in och kikar och kollar, det slutade med att de fick remiss till ett annat sjukhus för troligt hjärtfel, vilket det visade sig att barnet hade. Som tur var hade hon sin mor med sig som sällskap.

Precis samma sak hände mig när jag var på ett tillväxtultraljud, jag hade som tur var också min mamma med mig. De började med att mäta och kolla hjärtat och sen blev de helt tysta, de kikade och klickade och kollade på sin skärm men sa inget till mig, till slut kände man sig oerhört stressad över att inget veta och det dumma är att jag frågade inte heller. Till slut sa hon att bebisen var väldigt liten, inte alls som den ska vara utan ca 23% mindre om jag minns rätt.

Vill ni läsa den andra artikeln kan ni klicka er in på Allt om barn

Klär du din son i rosa eller klänning?

Allt om föräldrar vill att man delar med sig om eventuella reaktioner när man klär sin son i rosa eller kanske klänning. Kika in här.

Jag klär inte Melvin i rosa än men jag har ju en rosa Me&I bodysuit som han kommer ha sen, hans badbyxor är lite flickiga och jag vill även ha nya Molo bodysuiten som är lite mer tjejig. Nedan ser ni 2 av de plagg Melvin har, bodysuiten som är blommig från Molo vill vi ha men äger inte än.

072046_individ.jpg

Bild lånad från Me&I´s hemsida, denna har Melvin

m85.jpg

Molobodysuit som jag vill ha till Melvin, bild lånad från www.hippokids.se

melvins-nya-badbyxor-17-januari-2008.jpg

Melvins badbyxor

Lilla Axel

Läser en artikel på Aftonbladet om Lilla Axel som har Krabbes sjukdom, fy tusan vilka sjukdomar som kan drabba barn. Han har ont jämt, det måste vara helt fruktansvärt att inte kunna krama och röra sitt barn utan att han börjar gråta. Man undrar hur alla dessa konstiga sjukdomar skapats, jag tänker på Krabbes, EB och som vi har erfarenhet av, SMA.

För er som är känsliga så läs inte artikeln, man sitter med tårar i ögonen och känner så för föräldrarna. Jag hoppas bara att den dagen det är dags för Axel att dö så går det snabbt och smärtfritt.

Förlossningsrädsla

Jag är ju en lite äldre mamma (tycker jag). Fick Melvin precis innan jag fyllde 32. Anledningarna till att jag skaffade barn så sent var följande;

1. Ville inte ha barn förrän då
2. Rädd för att barnet skulle födas med SMA och dö eller dö i plötslig spädbarnsdöd
3. Rädd för smärta

När jag väl blev gravid så var det lite konstigt för jag tänkte inte ens på förlossningen, inte förrän vi var på den föräldrakursen som handlade om det började jag tänka på det. Jag var dock inte så rädd som jag först trott att jag skulle vara. När jag var mindre pratade jag alltid om att jag skulle adoptera för att slippa smärtan (då var jag riktigt liten).

När Melvin väl föddes så blev det ju kejsarsnitt, jag hade blivit som inställd på att det var så det skulle bli och hade vägrat föda på naturlig väg, i det här fallet berodde det mycket på att han var liten och skulle få anstränga sig så mycket (risker). Men efter att ha genomgått det här kejsarsnittet jag gjorde så skulle jag lätt göra det igen…. fast då hoppas att det inte blir för tidigt för jag vill gärna vara med om det här att man får barnet på bröstet. Jag kan verkligen förstå att folk gör kejsarsnitt om de är rädda, varför gå runt och må dåligt under stor del av graviditeten, är man så rädd för förlossningen så lär man nog tänka på det mest hela tiden. Läser på Allt om barn att det var pga förlossningsrädsla som Christina Aguilera förlöstes med kejsarsnitt.