Jag börjar bli nervös inför ultraljudet, tänk om något är fel eller bebisen är död. Vad jobbigt allt blir inte bara för mig och Nicke utan just det här att man har berättat om det för så många. Fast jag var orolig även för det tidiga ultraljudet jag gjorde, fast då hade det inte kännts lika fasansfullt om det varit något knas, då var det ju lixom helt nygjort. Fast jag mår ju lite illa från och till fortfarande och om något vore fel hade det väl visat sig, man hade säkert inte mått prima i alla fall. Antagligen känner de flesta samma sak inför sitt stora ultraljud.

Det gäller nog bara att försöka tänka positivt och inte som jag negativt.