Jag tog tillfället i akt då jag såg att Anna sökte en gästbloggare på sin blogg under tiden hon och sonen Melvin skulle på semester till härliga Turkiet. Tänkte att det kunde vara kul och dela med mig av min resa då jag och Anna genomgått samma operation. GBP, förminskning av magsäcken. Jag känner Anna genom förskolan, då min dotter går i samma grupp som Melvin på Mölnboskogens förskola.

Caroline heter då jag och är närmare 30 år, har 2 barn i åldrarna 5 och 3. Båda barnen går på Mölnboskogens förskola. Jag bor i närheten av Mölnbo med min karl och barnen förstås. Jag har större av delen av mitt liv varit överviktig. Men den kraftiga övervikten (fetman) kom innan barnen, stillasittande  och MYCKET god mat gör att man ökar i vikt och dessutom var det ju inte till en fördel att ha det i generna heller. Jag hade egentligen inga fysiska problem med att vara överviktig jag kunde gå mil om jag ville. (vilket jag inte gjorde). Depression är vanligt när man är överviktig man har ingen lust till något. Jag vill påstå att fetma är en sjukdom precis som vilket annat missbruk som helst. Men den diskussionen går jag inte in på, utan där tycker vi olika och får tycka olika.

När jag år 2006 plusade på stickan vägde jag in mig på MVC på 120 kg. Alltså på ett BMI på ca 48. MVC sköterskan påpekade förstås detta extra! Det var i samband med graviditeten som jag började må dåligt. Visst visste jag att jag var kraftigt överviktig, men att någon VARJE gång jag var på MVC besök påpekade detta gjorde att jag trycktes ned ordentligt i skorna. Jag fick höra att jag kommer få en stor bebis i och med att jag var så kraftigt överviktig m.m. Fick springa på extra kontroller och även göra en glykosbelastning. Jag gick upp sammanlagt 4,5 kg under denna graviditet. Ut kom en liten tjej på 2980 g den 7 mars år 2007. Så speciellt stor var hon inte! Mellan graviditeterna gick jag ned ganska så mycket då jag tog mig till en cambridge konsulent. Sedan åt jag lchf när jag ätit soppdieten i 6 veckor. Gick ned ca 20 kg med sopporna. Men minns inte vad jag vägde riktigt när jag andra gången blev gravid. Men jag tror att jag låg kring 80-85 kg och det är ju fortfarande mycket om man är 157 cm lång. Men det jag kommer ihåg var att jag mådde väldigt dåligt av att väga mig och slapp faktiskt denna gången väga mig under MVC besöken vilket var en lättnad. Men under denna graviditet ökade jag mycket i vikt! I slutet av den andra graviditeten upptäckte de att den lilla bebisen låg i säte åt fel håll och dessutom på sniskan. Så det blev till att få en tid till förlossningen för vändningsförsök, vilket blev ett misslyckande. Enligt den ena läkaren så hade jag för mycket bukfett som gjorde att det var omöjligt att vända den lilla i magen. Men när den läkaren hade provat 2 gånger att vända så kom den in en annan läkare som sa att det gå inte att vända p.g.a att placenta (moderkakan) låg i vägen. Men än en gång fick jag höra att jag var fet! Jo tack jag vet det hade jag lust att svara! Men jag fann mig inte! Gick hem med en tid för kejsarsnitt. Ställde in mig på att det kommer gå bra men jag kände att jag blev snuvad på en förlossning då jag såg fram emot att äntligen få föda! De är ju nämligen en av de bästa händelserna man kan vara med om! Men efter detta kejsarsnitt år 2009 blev jag ordentligt deprimerad, ont, hjälplös, fet m.m. Då började tankarna komma om att söka hjälp för övervikten. Men jag ville inte ha dietist hjälp! Har bantat många gånger förr, visst jag har gått ned i vikt MEN inte lyckats hålla det! Jag gick i mina tankar själv men till slut tog jag steget och tog mig till vårdcentralen som då låg i Mölnbo. Kari fick jag komma till. Sa till henne att jag behövde hjälp med min övervikt, javisst ska jag hjälpa dig med det svarade hon. Tackade nej till dietist hjälp och sa att jag ville ha en GBP operation. Och hon skickade en remiss. Detta var i mars 2010. I början av juni 2010 fick jag tid för gruppmöte (info om själva operationen) på Södertälje sjukhus. I september 2010 fick jag komma på enskilt möte där jag fick Ja! Jag kunde inte vara gladare! Jag kan fortfarande minnas den där känslan när jag fick klartecken för operation. Jag vägde i september 2010 hela 127 stadiga kilo. I december fick jag komma på inskrivning och redan då hade jag börjat med soppdieten självmant. Hade bestämt att jag skulle ned de där 27 kilona innan operationsdagen. (Eftersom jag fått för mig att jag ville väga 100 kg innan operation) Sköterskan Birgitta som jag träffade tyckte att jag kunde börja med soppdieten efter jul men jag hade ju som sagt redan bestämt mig. Så jag åt dessa soppor i 6 veckor innan operation. 17 januari 2011 var det dags för operation. Då vägde jag in mig på 102 kg. Kände mig misslyckad som snubblat på mållinjen men sköterskorna var nöjda och huvudsaken var väl det. Blev inskriven på ett rum, fick heta sjukhuskläder på mig och snygga stödstrumpor. Fick ligga i en 3 sal med en medelålderskvinna och en yngre man. Kvinnan var först ut för att bli opererad. Och jag blev sist i “kön”. Operationen tog längre tid än de väntat sig då jag hade endel sammanväxtningar i magen. Men jag slapp iallafall öppnas upp. Veckan som följde var ganska jobbig i matväg. Man mådde illa, man skulle ha i sig en viss mängd flytande kost för att få komma hem. Ont kan jag väl inte riktigt påstå att jag hade inte i magen iallafall. Men den andra dagen efter operation var hemsk! Gasen de fyller buken med under operation stiger och gör så att man får ont i axeln och nacken! Satan i gatan, den natten sov jag inte många minuter, jag traskade omkring i korridoren med en vetepåse på axeln. Och väntade på att morgonen skulle komma. Och framförallt väntande man på att kunna släppa väder 😉 För det skulle vara det enda som skulle göra att det släppte av lite. Smärtlindringen hjälpte nämligen inte mot de. Men den tredje dagen fick jag ÄNTLIGEN åka hem! Väl hemma var det bara att försöka få i sig alla mål man skulle ha i sig. Men det fungerade väl ganska bra ändå! Men än idag vill man inte äta soppa och jag tvivlar på att jag någonsin kommer äta det igen, inte släta soppor iallafall! 🙂

Idag är det 1 år och 8 månader sen jag gjorde denna operation. Jag är mer än nöjd! Och ångrar mig inte en sekund att jag tog beslutet att söka hjälp för min övervikt! Fick tillbaka mitt liv känns det som! Har idag gått ned 68 kg. Skulle kunna skriva hur mycket som helst men som sagt då kommer det bli en hel roman på Annas blogg och det tror jag inte riktigt är meningen med att vara gäst i en annan persons blogg 🙂

Såhärmed tackar jag för mig och ett STORT tack till Anna för att jag fick äran att gästblogga åt dig! 🙂

Kramar från Caroline