Såhär såg det ut när det såg som bäst ut, innan det stod det bara att sidan temporärt låg nere.

Sedan mitt på dagen igår har jag levt i skräck. Fick nämligen ett mail som inte var direkt upplyftande. Att skriva ner sina tankar på och funderingar på nätet, det tänker man att det är ju perfekt, finns alltid kvar. Jodu, inte så länge det finns skurkar och banditer som placerar ut massa jäkla malware och laddar upp konstiga filer på folks hemsidor och bloggar.

Min blogg blev nerstängd och jag höll på till kl 01 inatt och försökte med olika lösningar ihop med supporten hos one.com . Det sista jag gjorde innan jag gick och lade mig var att göra backup för databasen och webutrymmet. Trots det så funkade inget imorse när jag vaknade.

Började chatta med kundsupporten igen och nu fick jag äntligen chatta med en person som kunde hjälpa mig. När jag uppdaterat databasen så hade all information försvunnit ur en fil så jag fick hjälp att lägga in all den informationen igen och vips så funkade sidan. I och för sig tog det nog nära 2 timmar innan det var klart, men Jason är numera min hjälte.

Jag kände att om 11 år av mitt liv bara är puts väck, då går jag närapå in i depression. Det är så mycket som finns nedskrivet om mina graviditeter, om när barnen var små, saker som jag faktiskt inte kommer ihåg idag. Jag använder faktiskt bloggen lite som ett uppslagsverk ibland också.

Jag är så tacksam att det gick att ordna, nu tänker jag fortsätta med ett speciellt abonnemang som one.com har som söker igenom min hemsida på daglig och månadsvis basis och plockar bort saker som är misstänkte, så nu hoppas jag att detta aldrig mer händer.

Nu skall jag bara lägga in de inlägg som försvann, det handlar om 8 dagars bloggande som måste in. Jag kommer ta det lite nu och då, tror det blir för mycket att få in redan ikväll.