Läste en artikel på Aftonbladet om föräldrar som har koll på vart deras barn befinner sig via positioneringstjänster via mobilen. Kluvna tankar det där. Samtidigt som det säkert är jätteskönt att veta vart barnen är, lika nervöst blir det om de försvinner ur räckhåll (eller hamnar utanför den gräns man satt upp).
Tror inte jag skulle vilja ha en sån på Melvin, jag litar nog på att han håller sig i krokarna när han är ute och leker (samt att jag och Nicke alltid går ut och kikar med jämna mellanrum). Hur känner ni andra föräldrar inför detta? Om ni tycker det är okej att ha koll, vid vilken ålder bör man börja med övervakning alternativt när bör man släppa taget?
@Martina,
Jag antar också att det är äldre barn man talar om. Fast det var ju också tal om att ha GPS fastsytt i kläder på mindre barn, typ på dagis… antar att den debetten kom upp i de fall där barn gett sig iväg från dagis…
@Rebecca Aarea,
Kul att höra dina tankar om detta 🙂
jag tror att det ar riktigt dumt att borja over huvud taget . jag tror att det alldeles for latt gar overstyr och foraldrar som redan har en liten angestgen i sej ( vilka nog d flesta har) kommer bli alldeles knollriga och gora sej sjalva tokiga . och aven forsoka anvanda det for lange tills dom plotsligt borjar tranga sej in pa deras barns privatliv och integritet . det har ju i de ALLLRA allra flesta fall gatt bra hittils utan.
Mina egna alldeles personliga Nerver skulle iallafall inte klara en san grunka. herregud nar ungarna ar i lekparken ska man vall som mamma passa pa att Lasa tidningen i lugn och ro…inte sitta och glo i sin Ifåne vart dom ar nan stans
Det känns helt fel med den typen av bevakning. Fast jag antar att barnen är närmare tonåring om man bevakar dem per gps i telefonen….och då kanske de faktiskt gjort något så man har skäl att övervaka dem.
Men vad gör man egentligen om de inte kommer hem? Man vet ju inte exakt vilken lägenhet de är i tex och om bevakningen försvinner pga stöld, olycka eller att barnet stänger av telefonen så kan man ju ändå inte få tag i dem….