Nyss hemkomna efter en liten tur till Melvins mormor, blev fika och smörgås där och Melvin fick krypa omkring (har inte börjat gå igen, suck) och leka med alla leksaker. Vet inte om han fick ett getingstick, han gnydde till och sen hade han ett rött märke i huvudet.
Nu har vi varit hemma en stund och det ser redan ut som ett bombnedslag, alla leksaker utrivna över hela golvet. Tur det går fort att städa upp.
Sista timmarna tills Nicke kommer blir nog lugna, jag softar lite medan Melvin roar sig själv. Känner mer och mer att jag längtar efter jobbet, vet inte exakt varför då Melvin inte är “jobbig” på ngt vis, visst han har humör när allt inte går som han vill men annars är han bara bäst 🙂 . Samtidigt är det skönt att känna att man saknar jobbet, vore ju värre att ha djup ångest över det.
Ni andra som varit hemma cirka 1 år, känner ni samma sak eller är ni födda till att vara hemma med barnen länge??
Linda: Det är så mycket enklare när man har mycket folk som är hemma. Hade jag haft roliga lunchdejter så hade jag nog också kunnat vara hemma längre. Men jag har svårt för när det inte händer något.
Jag var ju hemma nästan hela graviditeten och har varit hemma med Linus i 18,5 månader nu och tycker att det är jättejobbigt att återvända till verkligheten så jag är nog tyvär typen som skulle kunna vara hemmafru. Jag har för mycket kompisar som pluggar eller har sådan arbetstid att de hinner ses på dagarna ändå. plus att jag bor centralt så det blir många lunchdejter =)
Sunstar: Det är nog mest så jag också känner, jag har iofs lite mammor jag träffar nu och då men det blir lite trist ändå på något vis. Önskar att öppna förskolan skulle ha öppet även på sommaren, då hade det känts bättre.
Jag gick hemma från omkring vecka 30 på semester och sen havandeskapspenning och sonen föddes i november, var hemma på heltid ända tills slutet av maj och sen jobbade jag lite i sommar och kan säga att den sista veckan innan jag började jobba så var jag riktigt trött på att vara hemma! Men inte för att Jonathan är en jobbig unge, absolut inte, han är en ängel till minst 95% av tiden, utan jag vara bara less på att inget annat göra så att säga. Men nu när jag är hemma igen efter några månaders jobb så känns det riktigt skönt, även om jag vill börja jobba ordentligt så småningom till slutet av hösten eller efter nyår.
Att bli mamma: 16 månader är väääldigt lång tid *S*, men det är först sista månaden som jag känt att det varit lite jobbigt. Tror även det kan bero på att det inte finns ngt öppet för mammor under sommaren. Till hösten så börjar ju öppna förskolan igen men hade den varit hela sommaren hade det nog varit annat.
Dottern var nästan 11 månader när jag började jobba. Jag varken direkt längtade efter eller kände något motstånd inför att börja jobba. När jag väl började jobba älskade jag det från dag 1, och förstod inte varför jag inte längtat mer efter det. 16 månader, som du kommer att ha varit hemma, är ju en väldigt lång tid. Förstår att du längtar så smått efter att börja jobba.
Kajsa: För mig blir det 16 månader hemma när jag återgår till jobb.
Jag var hemma i åtta månader (och sista graviditetsmånaden också för den delen, så 9 totalt) och det var precis lagom!
Med stora tjejen var jag ledig i 16 månader, jag klättade på väggarna!
Frida: Jag är inte heller hemmafru typen, jag är nog för social för det. Det är ju lite andra tider nu än när ex min mamma var ung, då var många hemma länge men nu så börjar ju alla mammakompisar jobba så man har inte lika mycket umgänge heller på dagtid (när man behöver det)
Jag har ju precis börjat jobba, och längtade faktiskt till det i slutet. Jag är definitivt inte gjord för att vara hemmafru!