Såg ni dokumentären om Victoria igår på TV4? Den var mycket gripande. Jag missade lite precis i början så jag förstod inte exakt vilket slags hjärtfel Victoria hade. Vilken kämpe hon är/var. Grät vid flera tillfällen både när föräldrarna berättade och när de visade Victoria i sjukhussängen. Så skönt att man visste det skulle sluta lyckligt, hade aldrig kunnat se annars. Om ni inte såg den så kika gärna om de visar i repris.
Jag skattar mig lycklig att jag har ett friskt barn (vad vi vet), skulle vara så otroligt jobbigt att leva med stressen och ångesten över att inte veta om man ska hinna hitta ett organ.
Mi: Ja den kommentaren var rätt kul :-), tror nog risken är stor att hon får bädda tidigare.
Abbes pappa: Jag läser din blogg nu och gråter och läser och gråter och läser.
Jag såg den med. Och jag grät.
Det var en väldigt fin dokumentär, och jag kände igen mig hela vägen.
Mm, såg den också. Den var himla fin, sorglig och lycklig på samma gång. Men det bästa var hennes kommentar i slutet: “Jag längtar till jag blir stor. Fast inte tills jag blir 20, för då måste jag bädda sängen!” Barn tänker så himla roligt… Tänk va skoj när våra små börjar snacka!