Igår kväll fick jag höra att en barndomsväns mamma omkommit i en singelolycka. Har tänkt på henne ända sen igår, trots att jag inte umgås med min vän (hon bor långt borta) och inte har träffat hennes mamma på säkert 10 år så berör det mig väldigt mycket, mer än vad jag trodde. Skickade ett sms till vännen idag och beklagade.
När sånt där händer, att en människa går bort alltför tidigt, vet de anhöriga hur personen vill ha det? Det fick mig att tänka på när ex min farmor gick bort, hon var ändå 70år men det var jag som visste att hon ville kremeras och inte ligga bredvid farfar…
Plötsligt nu har jag börjat fundera på om folk vet hur jag vill ha det? Vet jag det ens själv? Det kan ju faktiskt hända mig något när som helst och värsta tänkbara är ju om det även händer Nicke något, vad händer då med Melvin? Det här väckte mycket tankar inom mig, jag måste nog fundera lite och på något vis tala om för mina föräldrar och Nicke hur jag vill ha det hela.
Vad gäller begravning och sånt spelar det ingen roll, men skulle Melvin bli ensam kvar så vill jag ju gärna att allt ska vara så smidigt som möjligt för honom dvs bo kvar där vi kommer bo (Mölnbo) gå kvar i skola/dagis…
Oj… nu blev det nästan lite testamente över detta inlägg.
Vad jag vill säga är att en sån här sak påverkar en på så många sätt, man är otroligt ledsen för familjens skull, man börjar själv tänka på vad som kan hända ….
Nä, dags att gå och sova och inte tänka mer på såna här saker.
Dock går en tanke och stor kram till min vän och hela hennes familj och släkt.
att bli mamma: Jo vart Melvin ska bo är ju jätteviktigt. Jag vill ju att om något händer skall han bo kvar där han känner sig trygg och har dagis/skola och i så fall är det ju mest troligt att det blir hos mina föräldrar eftersom vi kommer bo granne med dem. Det är dock inget jag och sambon diskuterat utan bara vad jag tycker.
Jag började tänka på sådant redan under graviditeten, jag är helt enkelt av den sorten som inte kan låta bli att tänka på sådant… Tycker som du att begravning inte spelar någon större roll, men att det är viktigt var dottern skulle bo om det allra värsta skulle hända (får ju ångest bara av att tänka tanken…), så vi har diskuterat det samt talat om våra önskemål för mina föräldrar så att de vet.
lillasysteryster: Visst är det hemskt men som sagt var tror ändå att det är bra att folk vet. Jag ska nog skriva ner det och lägga pappret nånstans, Nicke tycker jag är tokig som tänker på sånt men men, sån är jag.
Fy vad tragiskt! Döden är inte alltid välkommen men du gör helt rätt som tänker på din egen. Det kanske låter hemskt men alla kommer vi att dö och vi vet inte när. Jag har berättat för Stefan hur jag vill ha det och jag vet hans önskemål. Det underlättar om det, hemska tanke, skulle hända något med någon av oss.
Det enda vi inte pratat om är hur man gör med barnen om vi båda försvinner samtidigt (jag ryser vid blotta tanken). Vem ska ta hand om dem? Och hur? Och var? Ja, det är en del att fundera på som sagt!