Ikväll så ringde jag en fd kollega och frågade om jag fick komma och visa upp Melvin, det fick jag mer än gärna så jag knallade dit, hon bor bara tvärs över vår lilla allmänning. Hon bjöd på kaffe och så kom hennes dotter över också för att kika på Melvin. Han satt ganska länge hos Anna (dottern) och även hos Lena. Sen gick vi ut och kikade på baksidan och då kom det några grannar och kikade, alla tyckte han var så liten och söt och det är han ju också 🙂

Det tristaste med att man inte kan åka tåg med honom (han är ju infektionskänslig) är att jag inte kan åka ut till Mölnbo och visa upp honom för de som jag brukade umgås med där. Man vill liksom visa upp underverket, men det får vänta i vårt fall, ja om inte folk kommer hit förstås.