Jag tänker inte ens gissa på hur länge jag försökt ta mig igenom den här boken, den började dåligt, fortsatte dåligt, blev lite medel på vägen och slutade väl hyfsat. Jag kan i alla fall säga att jag läst en Harry Martinsson bok nu, men jag lovar och svär att någon mer lär det inte bli.

Handling:
I centrum i Vägen till Klockrike står luffaren Bolle och hans vandringar genom ett Sverige som snart är på väg att i grunden förändras genom industrialiseringen. Men kring Bolle väver Harry Martinson fritt ett nät av episoder som ger oss luffarnas hela värld: de ändlösa grusvägarna genom tät barrskog och de leende insjöarna som erbjuder svalka åt fötterna, de bofastas instinktiva rädsla för luffarna, konsten att tigga utan att provocera, de fruktade ridande poliserna och straffarbetet i Berget, tadlarna men också folket i mildgårdarna, och så alla Bolles kamrater i utstöttheten, Magerlången, Vägdamm och filosofen Sandemar. Det är hos vandringsmännen och deras dröm om friheten som Martinson har sitt hjärta, och han delar deras misstro mot de besuttna och deras värnande om sitt och sig själva.

Betyg: 2/5